En hiskelig historia

Beata vaknade tidigt till en kall och mörk vinterdag. -20 grader visade termometern vid köksfönstret och det var ännu alldeles mörkt ute.

Morgonpromenaden med hundarna fick vänta lite... det var föga inbjudande att gå ut i kylan och mörkret.  Men när klockan passerat sju började man se att det ljusnade utanför och då var det dags att börja bylta på sig för en promenad. Långkalsonger och tjocka sockar, en tunn tröja, och så en varm tröja ovanpå och sedan, som kronan på verket, västen också. Ovanpå allt detta en lagom tjock vinterjacka, det blir ju trots allt varmt när man går i snön, halsduk och varma vantar och vinterkängorna... ingen mössa, kapuschongen på jackan fick fungera som mössa.

Och så ut till bilen som tack vare en timer var uppvärmd och redo för utflykten. Jaha, tänkte Beata, vart ska vi åka idag då, tro?  Det finns ju inte så många ställen att promenera på när det är så mycket snö, inte om man vill att hundarna ska få springa lösa i alla fall.

Och just då kunde man se att solen var på väg att gå upp.... det skulle bli en fin och solig dag... solen började ge ljus åt en alldeles molnfri, klarblå himmel, och Beata bestämde sig för att åka ner till havet och ta en promenad på isen längs med stranden.

Beata är en fegis när det gäller isar och vatten....  men längs med stranden trodde hon att det var ofarligt att gå nu när det varit nästan 20 minusgrader så länge. Och efter en stund hade hon parkerat bilen och följde i spåren efter de glatt skuttande hundarna ut mot havet och soluppgången.  

Det var en mäktig vy hon såg framför sig. Gnistande vit snö på den isbelagda havsviken, och långt, långt där borta kunde man se en öppning ut mot det stora vida havet. Solen syntes inte ännu, men skenet från den uppgående solen lyste upp himlen långt där borta vid horisonten, och det var mycket effektfullt mot den helt molnfria himlen.

Åh, vilken härlig vinterdag det blir idag, tänkte Beata där hon gick och njöt av utsikten. Hundarna sprang både hit och dit, här fanns ju ingenting som hindrade dom från att springa omkring precis som dom ville, och dom såg ut att njuta av sin frihet i fulla drag.

Men plötsligt hände något..... egentligen var det inget alls som direkt hände, det var bara så att Beata fick en känsla av att det var något konstigt på gång. Hon tittade sig omkring, men hon var alldeles ensam så långt ögat kunde nå, och hundarna skuttade omkring precis som förut, men något konstigt var det....

Hon stannade och drog ner kapuschongen för att lyssna ordentligt, något märkligt var på gång, det var ingen tvekan om det. Förutom trafikbullret från motorvägen hörde hon ett märkligt, dovt muller....   långt bortfrån... och först trodde hon att det var ett flygplan som startade från den närbelägna flygplatsen, men efter något ögonblick insåg hon att så var  det inte. Ljudet kom bakifrån, inifrån land....  och det lät som om det närmade sig.

Hon tittade sig omkring, men såg inget konstigt. Men nu hade även hundarna stannat upp och stod och lyssnade.....  och dom tittade uppåt. Så Beata lyfte på huvudet och tittade uppåt hon också, och där var det.... det som lät så märkligt.

På himlen rörde sig ett enormt stort blåsvart fält ut mot havet och den plats där Beata och hundarna var.  Man skulle kunnat tro att det varit ett stort ovädersmoln som närmade sig, om det inte varit så stort och rört sig så snabbt.  

Solen hade nu gått upp helt och hållet och när Beata vände sig mot havet och tittade ut mot horisonten såg hon fortfarande gnistrande vit snö och en stor rödgul sol som nyss gått upp och nu strålade från en klarblå molnfri himmel.

Och när hon vände sig om såg hon detta enorma blåsvarta någonting som närmade sig med stor hastighet inifrån land. Det såg ut som ett stort moln förutom att kanten på "molnet" var alldels rak, precis som om den varit ritad efter en linjal, och man såg inget slut på "molnet". Det nådde så långt ut på sidorna som Beata kunde se, och det syntes heller inget slut bakom "molnet".

Hundarna hade nu skyndat sig tillbaka till Beata och stod och stirrade upp i skyn på det konstiga som närmade sig. Ljudet hade nu ökat i styrka, och Beata såg tydligt att hundarna började finna ljudet obehagligt.  Själv kände hon sig väldigt osäker på vad det här var för något... skulle hon skynda tillbaka till bilen kanske? "Molnet" kanske förebådade något våldsamt väderomslag... det är ju så mycket konstigt med vädret nu för tiden. Men innan hon hann bestämma sig ökade ljudet till en styrka som var nästan outhärdlig och båda hundarna började yla och kröp ihop på isen vid hennes fötter.

Beata höll för öronen och försökte stänga ljudet ute, men det gick inte. Och medan hon stod där på isen och höll de vantklädda händerna hårt för öronen, såg hon hur det stora "molnet" närmade sig solen och horisonten. Solen försvann snabbt bakom "molnet" när det nådde fram dit och det blev plötsligt mörkt igen. När molnet sedan nådde horisonten så stannade det plötsligt upp, ljudet försvann och allt blev märkligt stilla och tyst.

Nu tog Beata bort händerna från öronen och lyssnade. Det hördes absolut ingenting, det var absolut knäpptyst runt omkring henne. Hundarna hade tystnat och satt nu på helspänn och såg ut som om dom trots allt hörde något som hon inte hörde.

Det var en märklig känsla.....   det kändes som om hon stod mitt i ett vaccum av något slag. Himlen var mörkt blåsvart, inte en enda vindpust kändes och inget ljud hördes. Inte ens ljudet från vägen som gick ganska så nära hördes... allt var spöklikt tyst och stilla.... och Beata kändes sig mycket illa till mods.

Hundarna satt fortfarande på helspänn och nu började den stora vakthunden Salza att skälla. Och strax därpå började Teddan också skälla....   och dom satt och tittade upp på det mörka "molnet" medan dom skällde, och Beata började bli ordentligt rädd nu.....

Nej, kom nu, sa hon till hundarna, vi åker hem igen! Det här känns kusligt.......

Men innan hon hann göra något mer så såg hon plötsligt till sin häpnad hur det ljusnade på en liten bit av det mörka "molnet", och någonting som såg ut som ett flygplan rörde sig neråt, ner mot platsen där hon och hundarna stod.  Hundarna skällde som besatta, och hon ville egentligen bara ge sig iväg därifrån, men samtidigt var hon så fascinerad av vad som hände så hon kom sig inte för med att springa.

Hon stod som fastfrusen och stirrade på flygplanet som sakta sänkte sig ner mot isen.... och efter en stund landade det något tiotal meter ifrån henne och hundarna. Hundarna skällde fortfarande, men nu lät dom mer rädda än arga, och Beata själv var alldeles stel av skräck... vad i all världens dar var detta för något???

Visserligen hade hon sett ett antal science fiction-filmer där okända hot från rymden använder sig av något sorts "lock" som man lägger ovanpå jorden så att solen stängs ute och allt liv på jorden hotas av undergång... men det här var ju verklighet och i verkligheten händer ju inte sånt.....eller...???

Flygplanet framför henne var säkert bara ett vanligt litet sportplan som nödlandat på grund av det stora ovädersmolnet ovanför dom.... Beata lugnade ner sig när hon tänkte den tanken, och hon gick till och med fram mot planet för att se så att dom klarat landningen oskadda.

Hundarna ville inte följa med, men när Beata sade till dom på skarpen så kom dom förskrämt tassande efter. När dom var nästan framme vid planet öppnades dörren och Beata stannade....  nu pirrade det lite i magen igen, men vaddå?? Det var ju bara ett vanligt sportflygplan... fast det såg liiite märkligt ut förstås. Men Beata hade inte sett så många små sportflygplan på nära håll så det var ju inte konstigt att hon tyckte det såg märkligt ut.

Hon tog sig i kragen och klev närmare planet, men tvärstannade efter ett par steg. Ut genom flygplansdörren klev nu en liten grön gubbe... Ja just det... en liten grön gubbe.... som såg ut precis så som rymdvarelser gör i tecknade serier och sånt.

Hundarna sjönk kvidande ihop på isen, och Beata stod och stirrade med öppen mun, och det enda hon kunde tänka på var att hon glömt kameran hemma just idag.

Den lilla gröna gubben sträckte fram en kloliknande hand, sa något obegripligt och så såg Beata en ljusblixt som var riktad mot lilla Teddan... och innan hon hann uppfatta något mer så såg hon att hennes Teddan var spårlöst försvunnen. Just som hon öppnade munnen för att protestera, såg hon hur gubben höjde sin kloliknande hand igen....och innan hon hann reagera så kom ljusblixten svepande.... och lilla Salza var borta.

Nu blev Beata riktigt förbannad.... Näe, hör nu...jäkla gröngöling..... skaffa genast tillbaka mina hundar, dom är mina, och jag kan inte leva utan dom.... JAG VILL HA TILLBAKA MINA HUNDAR.. NU!!!!!!

Beata skrek högljutt och kallade den lille gröna gubben för diverse elakheter....och hötte ilsket med näven mot gubben.... hon var så arg så hon hade inte ens vett på att vara rädd längre. Men så insåg hon plötsligt att hon kanske gått en aning för långt.... när rymdgubben återigen höjde sin kloliknande hand och riktade den mot Beata... Nej, STOPP, skrek hon... vänta... men ljusblixten kom svepande, och även Beata försvann.

Dörren till flygplanet stängdes av den lille gröna mannen, och flygplanet lyfte igen. Det försvann upp genom det stora mörka "molnet" och så snart planet försvunnit började det mörka "molnet" att dra sig tillbaka. Det försvann snabbt samma väg som det kommit, och efter några minuter lyste solen återigen från en klarblå himmel och den vita snön gnistrade inbjudande över den isbelagda havsviken.