Vår vilda valps semesteräventyr!

Vår vilda valp kan väl egentligen inte kallas valp längre, han är nu 1 år, men för oss kommer han att förbli bebisen i familjen, så länge den äldre Lurvas finns i alla fall.

Hur som helst, så var vi på semester på Öland i sommar, och det var ju spännande förstås. Jag, min son Robert och våra vilda cockrar hyrde en villavagn på en campingplats. Jättehärligt, strålande sol varenda dag, bad i Kalmarsund med stora härliga vågor, och intressanta utflykter hit och dit på Öland. En perfekt semester kan man tycka, men vi åkte hem med vissa minnen som vi gärna hade varit utan.

Dagen före midsommarhelgen gjorde vi en kort inköpsrunda för att klara den kommande helgen. Vi skulle också köpa några keramikföremål från en keramikverkstad som låg cirka en halvmil från campingen. Vi hade varit där och tittat tidigare, nu skulle vi bara slinka in och köpa våra grejor.

Vi parkerade bilen, drog ner fönstren en dryg decimeter och lämnade hundarna där. I bilen är de ju vana att vara, och vårt ärende skulle ta högst 10 minuter. Det dröjde nog inte ens 10 minuter så var vi tillbaka vid bilen igen, men när jag tittade in i bilen så fanns där bara en hund. Lurvas viftade glatt på svansen åt oss, men VAR FANNS SAMSON????

"Herregud", sa jag till Robert, "det är bara en hund här, var är Samson!!? Hjälp, VAR ÄR HAN?" Vi slet upp dörrarna och hoppades att han på något underligt sätt hade gömt sig någonstans, men så var det naturligtvis inte. HAN VAR BORTA!!!

Den känslan som vi då upplevde är obeskrivbar. Tusen tankar flög genom huvudet och paniken började komma. Mängder av bilar kom och åkte på parkeringen och på vägen strax utanför var det en jämn ström med midsommarfirande turister som svischade förbi i bilar och bussar. Till keramikverkstaden hörde flera byggnader och en fantastisk trädgård med mängder av buskar och vinklar och vrår, ett jättekul ställe för en pigg unghund.

"Fort, spring tillbaka till affären och se om han är där utanför" sa jag till Robert. Första tanken var ju att han trängt sig ut genom fönstret på bilen och sprungit efter oss. Själv rusade jag runt bland bilarna på parkeringen och ropade, sedan fram till vägen för att se om han var i sikte där, men ingen Samson. Robert kom flåsande tillbaka och hade inte heller sett röken av någon Samson.

HJÄLP, vad gör vi nu då???

Vi började fråga runt bland alla människor om de sett en lösspringande cocker, men alla ruskade på huvudet. Vi hittade ägarna till stället, och när vi frågade dem så sa de lugnt att "han leker nog med våra hundar, de är här någonstans", Lättnaden var oändligt stor, men det visade sig att deras hundar hade varit instängda minst en timme, och alltså ingen Samson där heller. Nu slog paniken till för fullt, VAR FANNS SAMSON?

Herrn i huset var snäll och tog bilen för att leta i grannskapet, en annan tog cykeln för att leta där bilen inte kom fram och Robert knallade ner mot havet för att se om badgalne Samson tagit en tur dit. Själv virrade jag omkring på gården och parkeringen, ropade på Samson och frågade folk som kom om de sett någon hund efter vägen. Alla skakade på huvudet och några som var hundägare själva insåg fasan i vad som hänt och blev alldeles förskräckta.

Vid det här laget var jag själv övertygad om att någon tagit med sig lilla Samson därifrån. Lilla Samson, glad i alla, älskar att åka bil och kvick som ett kvicksilver. Visst skulle han glatt hoppa in i en främmande bil bara någon vänlig människa lockade på honom. Ett litet frågetecken fanns ju hur han tagit sig ur bilen förstås, jag tror inte att någon främmande skulle våga sticka in handen genom den öppna rutan för att låsa upp bildörren, Lurvas vaktar nämligen bilen och är faktiskt ganska skräckinjagande när han visar hela garnityret och låter som minst två stora lejon. Enda alternativet var alltså att Samson trängt sig ut genom den decimeterstora öppningen i fönstret, men så hemskt liten är han ju inte längre. Nu efteråt har jag sett honom tränga sig igenom minsta rutan i ett fårstängsel, så nu inser jag att han helt säkert verkligen kravlat sig ut genom fönsteröppningen, men då var jag lite tveksam. Faktum kvarstod i alla fall, HUNDEN VAR BORTA!

De som varit ute och letat kom tillbaka, utan hund naturligtvis, sonen kom tillbaka storgråtande, även han insåg nu att Samson kanske var borta för alltid, och allt var elände. Nästan två timmar hade gått sedan hunden försvann och hade han bara tagit sig en runda så borde han vara tillbaka vid bilen nu, tyckte vi alla. Jag gick in för att ringa polisen, ifall någon hade tagit tillvara honom, men ni kan tänka er att polisen egentligen hade annat att göra dagen före midsommaraftonen på Öland. Allt antecknades emellertid, och jag lämnade telefonnumret till campingen eftersom jag insåg, fast det tog emot, att vi inte kunde stanna på denna parkering för alltid.

Robert tog en promenad längs vägkanten för, som han sa, "han kanske ligger påkörd någonstans i dikeskanten". Själv vågade jag inte lämna bilen, ifall, ifall han skulle komma tillbaka. När jag satt där hörde jag radion från en parkerad bil och kom på att jag naturligtvis skulle be lokalradion efterlysa honom. Sagt och gjort, in till telefonen igen, och Radio Kalmar var mycket förstående och gick nästan omgående ut i etern med en efterlysning på lille Samson.

Det är ju inte alltid man tror att en lösspringande hund är bortsprungen, för det mesta tror man ju att den snart vänder hem igen, men om folk fick höra att vår hund var här endast på semester och "borttappad" så kanske chansen var större att någon skulle ta hand om honom, så tänkte jag i alla fall.

Tiden gick, nästan tre timmar hade nu gått. Ett nytt samtal till polisen, men där fanns inget att hämta. Sonen kom tillbaka, ännu mer rödgråten men fortfarande utan hund, och livet var just då en mardröm. Efter att ha lagt ut hundarnas filt vid parkeringen insåg vi att vi faktiskt inte kunde göra mer just då. Vi bestämde oss för att återvända till campingen för att senare under eftermiddagen komma tillbaka till keramikverkstaden igen. Vi körde sakta halvmilen tillbaka till campingen, kanske han trots allt låg påkörd någonstans. Robert granskade dikeskanterna, trafiken var verkligen livlig, men ingen hund hittades. Själv varjag övertygad om att han fanns i någon bil på väg därifrån, och att vi sett honom för sista gången. Fy, så hemskt allting var!

Vid campingens reception stannade vi. Eftersom vi lämnat campingens telefonnummer till både polisen och radion ville jag informera personalen om vad som hänt. "Jaha" sa tjejen i receptionen glatt, "är det eran hund? Era grannar trodde det, så dom har bundit upp honom utanför er villavagn, men vi var inte helt säkra." Vad då??? Vår hund!! Var han här???!! Närdå?? Hurdå???? Frågetecknen var tusen minst, men vad då? In i bilen och iväg till vår hyrda villavagn i racerfart. Vem tror ni inte sitter där, ensam och moloken, om inte vår Samson! Lättnaden och glädjen går inte att beskriva, Samson tjöt, vi grät och stort tumult uppstod. Så småningom lugnade det ner sig. Våra grannar kom och berättade att det nog var drygt en timme, nästan två, sedan de först sett Samson stå och krafsa på dörren till vår villavagn. Efter en stund, när han fortsatte att virra runt vid villavagnen, insåg de att vi inte var hemma och tog hand om hunden (tack och lov för att folk reagerar!). De trodde att vi lämnat honom i villavagnen och att han där hoppat ut genom fönstret, men det var ju faktiskt lite mer dramatiskt än så.

Samson hade faktiskt tagit sig en halvmil, genom midsommartrafiken på Öland, tillbaka till campingen och vår villavagn där vi bara bott i tre dagar innan detta hände. Han måste ha kravlat sig ut genom fönstret på bilen ganska direkt efter det att vi lämnat den, och sedan när han inte hittade oss med en gång har han dragit iväg, tydligen med riktning campingen 5 km längre bort. Man kan kanske tycka att han var dum som inte sprang tillbaka till bilen igen, men det kanske han gjort. Han är kvick i vändningarna och vi var inne i affären i minst 5 minuter i alla fall. Han har faktiskt hunnit springa runt på gården och parkeringen många vändor under de 5 minuterna. Om någon såg honom på parkeringen, är det väl troligt att de hunnit åka innan vi kom ut igen. Dessutom är det ju så att har man inte hund själv så tänker man nog inte så mycket på om det springer en lös hund någonstans.

Han har på vägen passerat samhället Färjestaden med alla vägkorsningar, bilköer, semesterfirare och andra störningar. Han har visserligen åkt samma väg till campingen ett par gånger tidigare, men han har aldrig gått den vägen, eller ens åt det hållet förut. Betänk också att han bara är ett år, inga större erfarenheter av livet här inte, och man får nog hålla med polisen som senare sa att "han verkar inte dum den hunden, var rädd om honom!"

Äventyret slutade lyckligt, men vi hade som sagt gärna varit utan den erfarenheten. Vi är mycket tacksamma att vi har vår Samson välbehållen kvar. Det hade varit hemskt om han hade förolyckats i trafiken, men jag hade tyckt det varit ännu värre om han bara förblivit borta. Hur skulle vi ha klarat att åka hem till Alingsås igen när semesterveckan var slut, om vi haft minsta misstanke om att Samson skulle funnits kvar, ensam och "bortsprungen" på Öland?!

Illustration: Marianne Arthursson