ATT TRÄNA FÖR TÄVLING

Jodå jag vet... jag har skrivit mycket om det här, både här och i bloggen... men det är ett kärt ämne och det finns alltid åsikter som pockar på att få komma fram i ljuset 

Och låt mig klargöra en gång för alla att här tänker jag inte på alla dem som tränar mest bara för att det är kul att träna och aktivera hunden. Och inte heller på alla dem som är nöjda med att bara delta i en tävling. Här tänker jag på dem som tränar för att det är roligt, men där ändå målet med träningen är att bli ett framgångsrikt tävlingsekipage.

För det är få som kan nå framgångar på tävlingsplanen utan att tycka att det är kul att träna.... men det är väl ingen nyhet hoppas jag.

Låt mig börja med att slå fast att en ambitiös och kunnig förare kan i princip nå hur långt som helst med en helt "vanlig" normal hund. Det krävs inga wonder-dogs för att nå framgång.

Och det krävs inga undermänniskor heller... bara vanliga, ambitiösa, noggranna, helt vanliga hundförare med höga ambitioner.

Det som skiljer agnarna från vetet i de här sammanhangen är ambitionerna och engagemanget när det gäller träning. Ju mer träning desto bättre hund, så enkelt är det faktiskt. Och då förutsätter jag förstås att träningen sker på "rätt" sätt och är anpassad till just den hunden. Vilket inte alltid är vad man ser på träningsplanerna, men det lämnar vi därhän nu.

Det första som krävs för att nå framgång är att man har ett gott förhållande till sin hund. Och med det menar jag att man har en hund som litar på sin förare, en hund som är förvissad om att föraren kommer att erbjuda sånt som hunden gillar, och att den kommer att få bra betalt för det den gör.

För en hund gör bara sånt (om den kan välja) som den tjänar något på.... glöm aldrig det!

Visst kan man få hundar att göra saker på ren lydnad utan att den tjänar något på det, men då pratar vi inte tävlingslydnad och tävlingsträning utan ren vardagslydnad. Där måste alla hundar då och då göra sånt dom kanske inte vill, och som dom dessutom inte ens får betalt för.

Men nu när vi pratar tävling, då ska hunden ha betalt för det den gör, den ska veta att det alltid lönar sig att göra det föraren säger, på det viset den lärt sig, och att det lönar sig bra dessutom. Då får man fram ett snabbt agerande som dessutom ser glatt och trevligt ut. 

Och som förare måste man förstås ha helt klart för sig hur man vill att det färdiga momentet ska se ut. Och det ska man veta innan man börjar träna momentet, annars är det lätt hänt att man lär in fel och sedan får gå långa omvägar för att nå målet.

Det finns aldrig någon anledning att belöna ett halvdant utförande, inte ens i början av träningen. Det ligger på vårt ansvar att förbereda och visa så tydligt för hunden vad vi förväntar oss att den ska göra, så att hunden kan göra rätt redan första gången.

"Jamen, han satte sig ju innan han släppte apporten i alla fall!" eller "Mja, han stannade inte riktigt så snabbt som jag vill, men han gjorde det hyfsat bra ändå!"  och så belönar vi.....  Känner ni igen er????

Och hur i all världens dar ska hunden då kunna veta att det inte var riktigt, riktigt så bra som föraren ville??? Nästa gång gör den likadant... det lönade sig ju bra senast... och då blir det ingen belöning, för just den dagen är föraren lite mer noggrann.

I värsta fall så är föraren återigen lite mindre noggrann nästa gång de tränar, och då är förvirringen total hos hunden. Efter några såna här träningstillfällen har hunden lärt sig att man kan göra lite si eller så, lite som man känner för, ibland lönar det sig, ibland inte...

Men nu är det ju så att även om man som förare ska ha helt klart för sig hur man vill att momentet ska se ut när det är klart, så ska man aldrig träna hela tävlingsmoment.

När man börjar med första övningarna i ett nytt moment ska man i tankarna ha delat upp momentet i många, många små delar och sedan tränar man varje liten del för sig. En del i taget tills alla små bitar utförs exakt så som jag vill. Då först är det dags att sätta ihop alla små bitar till ett helt moment.

Och här slarvas det kopiöst, även bland erfarna tävlingsförare. Det beror säkert inte på okunskap, utan på otålighet kanske, eller att man överskattar sin hund och tror att den kan mer än vad den kan... eller... jag, jag vet inte, men man ser ofta, ofta att det slarvas med det här.

Ta t.ex. momentet hopp-sitt. Ett moment som det är superenkelt att få hunden att gilla. Hoppa är kul, och sitta har dom lärt sig redan som små valpar, alltså inga avancerade saker att lära in. 

Men hur många snygga utföranden ser man när det gäller det momentet då??? Inte så många...

Och nu måste jag påminna... det jag skriver här syftar inte till att med knapp marginal få hunden uppflyttad, utan här pratar jag om hur man får hunden att utföra momenten snyggt och bra med ett högt betyg som resultat.

Problemet med detta moment är ofta att hunden stannar och sätter sig alltför nära hindret, och därför får problem med återhoppet, med kanske poängavdrag som följd. Eller att den sätter sig snett, nära hindret, och sedan inte hoppar tillbaka utan springer vid sidan av hindret.

Även om hunden klarar ett återhopp trots att den sitter nära inpå hindret så ser det inte snyggt ut, och det är stor risk för att hunden gör sig illa.

Men... i ärlighetens namn... hur många delar upp detta moment i tillräckligt många småbitar???

Hopp lär man hunden först, att hoppa över hindret trots att föraren står kvar.

Sedan lär man hunden att direkt efter hoppet förflytta sig ett antal meter rakt ut från hindret, där den sedan på kommando ska sätta sig.

Vilket innebär att man också måste lära hunden att sätta sig på kommando trots att den inte är vid förarens sida. Den ska sätta sig på kommando oavsett var den befinner sig, och hur långt ifrån, i förhållande till föraren.

Slarvar man t.ex. med att lära in sättandet på avstånd ordentligt, då får man en hund som efter hoppet osäkert söker sig fram mot sin förare medan denne står på andra sidan hindret och tjatar "sitt!, sitt!" och när hunden är framme vid hindret, då sätter den sig... och får beröm.

Eller om man slarvar med att lära hunden att förflytta sig framåt efter hoppet, då får man en hund som direkt vid landning vänder upp mot hindret och väntar på Sitt-kommandot och berömmet.

Men man kan egentligen inte säga att man ska träna Hopp-Sitt, lika lite som man kan säga att man ska träna Fritt följ.. eller inkallning... eller vad som helst annat.

Man kan träna uthopp, eller man kan träna sättande på avstånd, eller man kan träna återhopp, eller man kan träna ingångar, eller.... man kan träna högersvängar, vänstersvängar, halter, starter, högerhalter, vänsterhalter, position, raksträckor, eller.... man kan träna sitt kvar, man kan träna springa kanonfort på inkallningskommandot, man kan träna ingången o.s.v., o.s.v. i all oändlighet. Men man tränar INTE hela momentet gång på gång...

Och vet ni att jag tror att massor av folk vet allt det här, men det är få som lever därefter. Men om man delar upp alla moment så här, då kan man också vara petnoga med belöningarna. Då kan man verkligen bara belöna just det där perfekta utförandet som man vill ha, eller låta bli att belöna om det inte var så bra som jag ville, det påverkar liksom inget annat än just precis den lilla, lilla biten.

Ta inkallningen t.ex.: Om hunden sitter stilla när man lämnar den, kommer i full fart på kommandot, men sätter sig lite snett, eller lite sent, när den kommer in till sidan... vad gör ni då??? Belönar??? Exakt VAD belönar ni då?? Och hur vet ni vad hunden anser att den blir belönad för? Antagligen det dåliga sättandet, eftersom det var det den gjorde direkt innan belöningen kom...

Som sagt... massor av aktiva hundfolk har hört det här till leda, men hur många är disciplinerade nog att leva därefter? Inte jag, måste jag erkänna.... inte fullt ut. Till stor del försöker jag leva upp till det här, men det brister lite här och där. Men jag är fullkomligt övertygad om att de som når längst och når de största framgångarna, de tränar efter det här tänket fullt ut.

Så när jag skaffar min nästa hund... då minsann...!!! 

Nu tänker jag sticka ut hakan ännu lite mer och påstå att det där med att sluta träna när det är som roligast, den filosofin gillar inte jag.

Hur vet man att hunden tycker att det är kul att gå lydnad just den dagen jag anmält oss till tävling? och hur vet jag att hunden efter en jobbig sökruta, eller ett jobbigt spår, har nån större lust att gå lydnad?

Har jag under vår träning försökt lärt hunden att det alltid är kul att träna, MEN att vi alltid slutar när det är som roligast, hur ska jag då får ut det bästa av min hund den dagen han inte har lust? För såna dagar finns det ju.... 

Eftersom hundar bara gör det de tjänar något på så måste jag alltså lära hunden att den tjänar på att jobba även om den är trött, det är kanske varmt (eller blött och lerigt) och krafterna är på upphällningen.

Alltså måste jag fortsätta träna även efter det att hunden har passerat sin topp. Men då gäller det att man själv verkligen är motiverad och att man kan överföra den känslan till hunden. Och att man har en belöning som hunden är beredd att gå genom eld och vatten för... och... det viktigaste av allt... att man tränar såna saker som hunden kan och gillar, så att man kan belöna mycket och ofta. 

Då lär sig hunden att det faktiskt är lönsamt att anstränga sig lite, att jobba trots att det tar emot lite, och förutom att man lär hunden att inte ge upp bara för att det tar emot lite så tränar man ju också uthållighet. Ett elitlydnadsprogram tar lång tid, och det krävs att hunden orkar hålla fokus hela tiden, och det kan man inte begära att den gör på tävling om man inte krävt det på träning.

Ni vet... det hunden inte klarar på träning, det klarar den definitivt inte på tävling. Det är därför man ska "överträna" allting, på träning ska hunden gå på 10+ innan allt är färdigt, då räcker det till på tävling även om prestationen sjunker något.

Jo, jag vet.... mina idéer är lite knäppa, men dom är mina och dom står jag för. Att inte alla tycker likadant det vet jag mycket väl, men tänk så tråkigt det skulle bli om vi alla hade samma åsikter om allting.

Det är ju bara synd att även om jag vet exakt hur jag tycker att allting ska göras, så har jag väldigt svårt att själv leva upp till det... men det är kanske bara ett bevis på att jag nog är som de flesta andra människor.